Så nu kanske ni undrar; Men, hur gör du när du umgås med hästar då? Du kan väl inte låta dem göra precis hur de vill?

 

Nej, givetvis inte. Men heller inte långt därifrån. Vi har redan satt hästar i "burar" och gjort upp ett ägandesystem för denna art, för dessa individer, som ju alla har egna tankar och viljor och livsmål. Är inte det minsta jag kan göra, för de hästar som kallas mina och som JAG har i fångenskap, att i alla situationer låta dem uttrycka sig och ta hänsyn till deras vilja? (Dock med undantag om hästens högsta önskan är att få ställa sig på min fot eller hysteriskt klia (=tackla) bort flugor mot mig.) Och då menar jag inte att jag låter dem reagera och spatta runt, avreagera sig och sedan fortsätta att styra och leda dem. För, för mig räcker det inte med kroppsspråk och vilda gissningar längre. Jag har tagit det, vad jag skulle säga, några steg längre. Djurkommunikation, telepati och intuition är ännu ett kapitel, som tål att bearbetas här på bloggen. 

 

 

Ja, vi använder till största del tankens kraft när vi kommunicerar och umgås, jag och hästarna. På så sätt kan det aldrig bli fel. För vem vet mitt eget bästa? Jag själv. Vem vet Bluebells bästa? Hon själv. Vem vet Mabbes bästa? Han själv. Så varför inte låta mig och henne och honom bestämma själva då. Då borde det logiskt sätt bli så bra det bara kan. 

 

Och då kommer vi till haken. Eller, jag vill inte kalla det hake, jag ser det inte som ett hinder. Snarare en utmaning. När jag och hon och han ska göra något tillsammans, när ett samarbete, ett grupparbete måste till. För vi vill ju umgås med varandra och njuter av varandras sällskap, så långt är vi överens. Detta är ju det allra första jag måste försäkra mig om när jag som människa ska göra något som involverar en häst. Viljan måste finnas, från båda hållen. Och den måste finnas kvar precis lika mycket i slutet av grupparbetet som då i början, när hästen kom till mig i hagen och stoppade ner huvudet i grimman. 

En del, eller många till och med, skulle kalla mig mesig i umgänget med hästar. Vissa "hårdingar" skulle till och med tro att jag var rädd för hästar. Då blir jag så besviken. Att jag hellre backar ett steg och ler när en häst börjar buffla på mig än att hårthänt buffla tillbaka, betyder inte att jag är rädd. Det bevisar för hästen att jag inte är här för att utmana den, det bevisar att jag inte vill ha någon kamp eller någon häftig titel högst upp i rangordningen (Ledare, alfa, chef - kalla det vad man vill). Att jag behåller lugnet och gör ingenting istället för att brusa upp och börja rycka i hästen om den springer om mig eller går på mig, betyder inte att jag är mesig. Det bevisar för hästen att jag har mina egna energier under kontroll, så att jag rent känslomässigt kan hjälpa denne i jobbiga och obehagliga situationer. Att jag, när hästen kastar sig bakåt i panik vid lastning, låter hästen göra detta och förblir passiv och bara andas, betyder inte att jag inte vet hur jag ska hantera situatuinen. Det bevisar bara än en gång för hästen att jag faktiskt kanske är att lita på, trots allt. Att jobbiga situationer inte behöver bli tre gånger jobbigare p.g.a. människan som befinner sig på platsen. Att människan, tvärt om, kan vara till hjälp ibland och att relationen med denna människa är värd att tas tillvara på. 

Det är så lätt att göra för mycket. Rent fysiskt alltså, att börja storma och härja om hästen gör det. Det är Så Onödigt. Ofta, jag vågar nästan säga Alltid, är det bästa vi kan göra att förbli passiva rent fysiskt, att behålla vårt inre lugn och låta tanken ha en styrande roll. Att när hästen är redo, guida den i rätt riktning, om detta är nödvändigt för att komma vidare. Ännu en sak jag lärde mig i NH, som jag fått rasera fullständigt. Att matcha hästens energi för att göra sig hörd. Så himla fel i mina öron idag. Men så rätt jag har kommit i alla fall. 

 

 

Alla som har byggt upp en träningsmetod av något slag, anser att Den, just Den metoden är den allra bästa och den borde Alla följa. Jag tycker inte det. Jag tror mig ha funnit den enda rätta vägen att umgås och träna med hästar, och det är ingen metod. Det är .. tro det eller ej.. Hästens väg.