Vi hästmänniskor pratar mycket om att vi ska jobba för att få hästen att lita på oss. Självklart vill jag att mina hästar ska lita på mig - lita på att jag inte utsätter dem för obehag, lita på att jag aldrig kräver saker av dem som de inte klarar att utföra. Det jobbar jag för varenda dag, när vi är ute på äventyr likväl som när jag fyller på hö i hagen. Vad vi kanske inte lika ofta pratar om är min tillit till hästen.

 

♡ Liten ridtur på Bluebell häromdagen ♡

 

För att kunna kommunicera utan spärrar måste vi ha tillit. Tillit till oss själva, tillit till omvärlden, tillit till vår hästvän. Vi måste lita på att "det löser sig". Detta har givetvis inte bara med hästar att göra, utan om livet i stort, men det hade blivit en annan text. 

 

Jag har kommit till en punkt där jag känner att jag verkligen litar på mina hästar. Jag litar på att vi klarar av saker tillsammans och att vi kan ta oss ur besvärliga situationer. Och så litar jag på att mina hästar är rädda om mig och förstår att jag är ömtåligare och mindre än vad de själva är.

 

Jag är inte rädd för vad som ska hända, jag tror att "det löser sig". Denna mentalitet är såklart väldigt behaglig att ha, har jag märkt! Oro och ängslan existerar inte längre och jag har lättare för att bara flyta med i det som händer, just nu, och tro på att det kommer leda till något bra. 

 

Jag har även märkt, att denna förmåga att kunna lita på hästen, för över ett slags ansvar till hästen som den vill förvalta väl. Det blir en god cirkel där vi bryr oss om varandra och vill vara varandra till lags. Då blir umgänget tillsammans vänskapligt, tryggt och så roligt det bara kan bli!