Har ju gått ett tag sedan jag startade bloggen, och ärligt talat hade jag glömt att den existerade - tills idag då jag för första gången på väldigt länge skulle in och skriva i min privata blogg, som jag har på samma ställe. Och där låg denna lilla blogg och väntade på sin tur! Så det var ju en trevlig överraskning, det. Och nu har jag plötsligt något att skriva om, efter en period av hopplöshet och noll motivation till något alls som har med hästar att göra. Men så lyckades jag på något sätt ta tag i (delar av) mitt liv!

 

Målet med denna blogg är att de som faktiskt är uppriktigt intresserade av att läsa om mig, Bluebell och mitt övriga hästliv ska kunna göra det. Har ju som framgick tidigare en annan privat blogg där jag skriver för min egen skull. Jag har verkligen inget behov av att ha många läsare på denna bloggen, utan som sagt så är den till för de som faktiskt bryr sig om vad de läser här.

Så, till ämnet då - nämligen dagens lilla träningspass med Bluebell, som gick helt fantastiskt bra! Efter att ha tränat i genomsnitt ungefär en gång i veckan i flera veckor nu, så bara föll verkligen allt på plats idag. Jag vaknade idag och hade återupptäckt vad som är viktigt i mitt liv. Nämligen Bluebell. Varför har jag då varit så nonchalant och struntat i att ta tag i oss? En anledning är ju att hon inte varit riktigt frisk på i princip hela sommaren. Detta har verkligen tyngt mig, eftersom det största jag vill är att min älskling ska må bra! Nu på sista tiden har hon i alla fall velat hitta på saker och börjat kännas som sig själv igen. Hon klarar i alla fall utan tvekan av att göra saker från marken, och det finns ju hur mycket som helst att hitta på utan att sitta på henne! Så idag fick jag verkligen ny energi, särskilt efter att ha tittat på en massa inspirerande youtube-klipp.

Största fokus idag hamnade på att ha kul, att slappna av och att hitta tillbaka till vår kommunikation. Om det inte redan framgått i texten så blev vårt träningspass helt över förväntan! Det bara flöt på utan att någon av oss behövde tänka, allt bara funkade, nästan av sig själv. Vi lyckades till och med få till den högsta och bästa "stegringen" (läs: busskutt i varvbyte = blivande stegring) någonsin, och Bluebell hade även självförtroende nog att lägga sig ner och rulla bara några meter från mig, vilket inte heller händer varje dag. (Bluebell är nu officiellt ej skimmel längre..!)

Det regnar, det är kall ute och skolan är skittråkig - men det är sådana här dagar jag älskar livet... Vad mer finns det att säga?