Dags för lite uppdatering! 

 

Nu är det lov igen, fast ett nytt lov. Det har redan gått 7 veckor sedan vi började skolan efter jullovet, och mycket har hunnits med sedan dess. Bluebell har gått på Morgan Strålman-behandling nu i några månader och jag märker en enorm skillnad på henne - de första dagarnas optimism stämde tydligen, för det har bara blivit bättre och bättre. Nu har dessutom "medicinen" tagit slut och hon har varit utan i typ tre veckor, men hon verkar lika glad för det, pigg och busig som en liten toka är hon.

 

Vi har kommit igång lite med träningen igen och det tycker vi båda är underbart kul. Som vanligt är det Bluebell som introducerar nya trick som hon vill att vi ska träna på. Det nya nu är stegring - något som jag i princip alltid har velat lära henne, men som jag lagt på hyllan "tills vidare". Har tänkt att det borde väl komma när vi är redo för det. Och jovisst, det har så sakta smugit sig på. Vi har på senare tid framför allt blivit lite mer ovan jord när vi tränar, springer alltså och skuttar och busar och och Bluebell gör de mest anmärkningsvärda språng ibland, haha... Så det har ju blivit lite stegra - skutta upp med bakdelen - stegra and so on. Men så för några veckor sedan så bara satte Bluebell ett kommando för det - när jag gjorde på ett visst sätt i mitt kroppsspråk så stegrade hon faktiskt, två samlade medvetna stegringar på raken utan att bakdelen hängde på! Inte så stora såklart, kanske till midjehöjd på mig, landa, och så en till! Helt underbart! Kanske inte så stor grej för världen, men hela situationen var bara underbar. Bubba och jag lika glada och busiga samtidigt som vi behåller koncentration och kommunikation, och sättet hon lär mig på. Det var liksom HON som sa att "Nu ska vi lära oss stegra". Provade lite senare också och då blev det minsann en till liten samlad stegring, pytteliten denna gång i för sig, men hon visar ändå att hon förstår kommandot och vill göra en stegring, även om hon inte orkade/ville gå upp så högt den gången. Så detta är något vi såklart kommer att träna vidare på! 

 

Vi har ett nytt projekt på G också, Bluebell och jag. Bluebell ska nämligen bli körhäst! Detta av flera anledningar. Dels tycker jag att det är så underbart kul att köra, och det tror jag att Bluebell också kommer att tycka (hon älskar tömkörning i alla fall, och tyckte även det var kul första och enda gången som jag tolkat med henne) och dels så har hennes ofördelaktiga kropp sagt sitt vad gäller ridningen. Hon har ju för det första haft ont i ryggen i perioder antagligen p.g.a. dålig kropp och dålig sadel. Nu har jag ju inte heller ridit alls många gånger sedan i somras, men sist jag provade att skritta en runda så var hon extremt motvillig. Periodvis kändes det till och med som om hon haltade, det kändes som någon slags låsning i länd eller höftpartiet. Så då la jag ju direkt ner det, såklart. Hon har även rört sig dåligt från marken också nu i början av igångsättningen, då hon ju i princip har stått stilla i ett halvår. Detta är dock över nu och hon rör sig bra och avslappnat i i alla fall skritt och trav. Galopp har hon inte muskler för att bära sig i ännu, men vi brådskar inte. 

Så tillbaka till ämnet, jag tror att det blir ett superbra komplement till vår "vanliga" markträning (som brukar ta fokus på avslappning och gymnastisering, förutom att ha kul, såklart), då får hon det långsamma långvariga arbetet också, som hon, och de flesta andra hästar antagligen, verkligen är i behov av. Detta utan att jag behöver varken belasta hennes svaga rygg uppifrån, eller bli helt utmattad genom att gå och springa med henne. ^^ 

 

Nu har äntligen min efterlängtade beställda sele kommit, och vi tog en tömkörningstur för att prova den lite igår. Detta går hur bra som helst, och Bluebell njuter av att gå först och visa vägen! Alla kommandon sitter som de ska och det fungerar toppen att tömköra med sidepull. Enda problemet är att vi inte har någon vagn än, och det verkar svårt att hitta någon som är i lagom prisklass och som samtidigt har tillräckligt hög sits för att slippa sitta med hästens svans i fejset. Men jag får hålla ögonen öppna, plötsligt händer det! 

 

Lite bilder på (delar av) min älskade sele: